Jag visste att när min sambo var föräldraledig hade hon det jobbigt. Det var hormoner och massa saker barnet skulle ha, koller på BvC som skulle göras och böcker som skulle läsas av bägge, men vi var ju två om det. Hon var heroisk i att ta hand om allt och först nu inser jag hur heroisk hon varit.

Aldrig hade jag tänkt att föräldraledigheten skulle vara så här uttröttande och påfrestande. Det blir självklart till vad man gör det till och man behöver inte gå till parken varje dag; eller tvätta ett gäng maskiner varje dag; eller laga egen mat varje dag… ja ni fattar. Men jag hade aldrig tänkt att det utan alla dessa pålägg skulle vara så energidränerande. Det är knappt någon dag jag inte behövt vila middag; inte haft ont i huvudet eller bara behövt slänga mig i soffan vid dagens slut.

När jag varit med mina syskonbarn, eller andras barn, har jag haft energi att leka med dem och tagit beslut som gynnat både barnen och föräldrarna. Därför trodde jag att vara förälder är nåt jag orkar, för jag har aldrig sett barn som något jobbigt eller svårt. Men jag vet nu att det som dränerar inte är att ta hand om barnet, utan det är ansvarstagandet över en annan individs liv och det enerverande att alltid vara hopbunden med någon. Jag får aldrig, eller väldigt sällan tid för bara mig och jag märker att jag behöver mer och mer sådan tid för att må bra.

Det är skillnad i mitt liv nu emot så jag levde förut som singel. Då var ensamheten något negativt som jag behövde korrigera, antingen via sällskap eller aktivitet, men lyckostadiet var när jag antingen hade folk omkring mig för då var jag inte ensam och dessutom ofta uppskattad eller om jag gjorde något så kunde jag alltid se tillbaka som att jag åstadkommit något. Nu är ett gott resultat att jag orkat upp ur sängen på morgonen, att dottern får i sig ett lagat mål mat istället för bara ersättning i flaska. Jag ska inte påstå att jag har sjunkit i nivå, utan det är bara den nivån jag klarar av för tillfället.

Jag vill inte döma alla föräldrar som gör fantastiska saker för sina barn med äventyr etc och säga att de bara gör det för sig själva och egentligen inte bryr sig så mycket om barnen, men jag fattar verkligen inte hur de klarar av att hålla på med alla dessa aktiviteter. Jag hoppas verkligen att jag kommer vakna ur dimman inom kort och känna att jag orkar titta ut över sängkarmen, klappa mig på axeln och säga: Det är gott så, hon lever idag också.

Bra gjort!