Nu när jag har varit föräldraledig i snart sex månader är det sjukt kul att se vad som har blivit av min dotter. hon är riktigt pappig i många situationer och jag kan inte vara i rummet för att hon tyr sig för mycket till vad jag gör. Det har hänt att hon bara kunnat bli tystad när jag håller henne vilket dels är jobbigt då jag alltid behövs runt henne, samtidigt otroligt betryggande att hon tyr sig till mig. Jag har väl inte haft en rädsla för att hon inte skulle göra det, men eftersom hela vår IVF-resa satt min sambo i centrum är det oerhört kul att få känna att jag är i centrum.

På olika familjehögtider är det jag som har fått lägga henne och ta hand om henne. Det är visserligen lite irriterande att hela tiden vara standby ifall hon skriker, men jag förstår alltmer par där mamman varit hemma i ett år och pappan sliter med att få kontakt med barnet som är så fastklistrad vid mamman. Om något skulle jag kunna rekommendera framtida pappor att bli lediga tidigare än ett år för att just skapa anknytningen till barnet så tidigt som möjligt. Att mamman ska amma är enligt vår erfarenhet inte ett måste vilket ger pappan mer flexibilitet än tidigare.

Dock saknar jag att jag inte har gått med i en pappagrupp. Det var ett av mina mål när jag började och visserligen inte för sent, men känns att tiden rinner iväg. Ska kolla det tidigt nästa vecka.

Over and out!