“… jag måste göra någonting som jag aldrig har gjort förut när jag pratat och skrivit om palestiniernas liv under ockupationen – och det är att medge att konflikten också har ett israeliskt perspektiv.”

Ovanstående citat är från Catrin Ormestad som skrivit om Israel/Palestina i ca 20 år. Hon är bosatt i Israel och har tydligt markerat sin avsky för Israels bosättarpolitik och anser att Israel är till stor del skyldig för den uppkomna situationen. Hon är alltså en journalist som bosatt i ett land där pressfrihet råder skrivit aktivt om avskyn för landets aktivt förda politik och kunnat göra så utan fara varken för sin egen eller sina närmastes skull eller haft en statsapparat som övervakat henne. Jag dömer inte, jag bara konstaterar att detta varit möjligt under 20+ år i Israel. Att journalister inte rapporterar bägge sidors perspektiv utan aktivt väljer ett är ingen nyhet i denna konflikt utan mer regel än undantag. I många år kämpade Lisa Abramowicz för att ge en rättvisare bild av Israel i svenska dagspressen, men hennes arbete blev inte vatten värt när journalister likt Catrin aktivt väljer bort den demokratiska staten med argumentet att “Det är i Palestina de lider, hur kan de vara förgripare?”

Andra världskriget började med att Tyskland invaderade Polen. IS kraschade fyra plan in i byggnader i USA och ett femte störtade innan det nått sitt mål. Därefter påbörjade USA sin Afghanistan-kampanj för att förinta IS och sedemera installera en demokratisk och västvänlig regering. Dessa är några historiska händelser som västvärlden är överens om och som låg till grunden för hur denna del av världen uppfattat historien. Man har i västvärlden bestämt att man kämpat emot tyskarna under andra världskriget och deras allierade; man har bestämt att IS är en terrorist-organisation och beslutat sig för att bekämpa dem. Men i Israel/Palestina-konflikten är det inte självklart.

Israel började inte kriget. Punkt. Det var Hamas och likasinnade extremister som genom sin blodiga och barbariska attack den 7e oktober 2023 startade kriget med den påföljande invasionen av Gaza som följd. Det är med syfte att förinta en terrororganisation Israel genomför sin aktion, kriget var redan ett faktum. En terrororganisation förklarar inte krig som en civiliserad stat, det är liksom i dess intresse att slå till när ingen anar det, så krigets lagar kan inte sägas följas av Hamas. När så en civiliserad stat förklarar krig emot en terrororganisation är det som att världens media och den svenska anser att kriget startade då. Det är i denna utgångspunkt jag ser den svenska nyhetsrapporteringen fullständigt skylla allt lidande på Israel och kontinuerligt rapportera om civilt lidande på Gaza. Att civila dör i en militär konflikt är tragiskt på alla sätt och kan oftast inte undvikas, me svensk medias generella ställning är att Israel utan provokation och hänsyn slaktar civila för att de är blodtörstiga bestar. Hur kan svensk media anamma en historiebeskrivning där en terroristorganisation är den utan skuld och den civiliserade staten den med skuld?

Det är, i min åsikt, för att media numer är mer intresserade av antalet klick man får på sina sociala medier; intäkter räknas i antalet klick på annonser förknippade med artiklar med skrikande rubriker och prenumeranter vill veta att andra i världen lider mer än vi hemma kring köksbordet. Man vill ju inte sätta lördagskaffet i fel strupe när man får läsa att man tvingas ta ställning för demokrati och yttrandefrihet trots att man stödjer en starkare armé och därmed orsakar “fienden” större förluster. Och då ska vi inte tala om Public Service som förtjänar en egen avhyvling.

Jag är inte journalist eller redaktör, men starkt intresserad av samhällsfrågor sedan lång tid tillbaka. Och jude. Som jude kan jag verkligen inte minnas en sämre tid att vara just jude. Varje gång jag öppnar DN som jag får på helgerna kommer ångesten och ilskan parallellt numer för att skildringen ideligen är skildranden av människors lidanden i Gaza till följd av Israels aktioner. Ingenstans står det om Hamas fortsatta förtryck av civila, saknaden av skyddsrum där civila kan söka skydd undan attacker emot militära mål, de fortsatta raketattacker Hamas genomfört emot israeliska civila under hela kriget, Ingen nämner Hizbollah-raketer över norra Israel eller saknaden efter gisslan som använts som cyniska förhandlingsobjekt.

Denna ensidiga rapportering och avsaknad av proportioner skapar en groende antisemitism som alltmer märks i demonstrationer och öppet på gator. Oavsett vad politiker säger om den judiska minoriteten ska skyddas är det tomma ord när deras egna anti-israeliska kritik så öppet är antisemitism. Och den är nästan alltid från vänster. Den har liksom aldrig varit borgerlig. Den judiska minoriteten är ständigt rädd när poliser krävs vid varje händelse, man kan inte visa sig offentligt med judiska attribut och man blir ideligen avbruten av en ilsken mobb av endera “vänsteraktivister”, “palestiner”, “fredsförespråkare” etc som säger sig stå på rätt sida.

Pressen har större ansvar än den tror. Den är inte ett självklart inslag i dagliga livet utan den måste förtjäna sin plats. Det gör den genom förtroende och sakkunnighet, inte clickbaits och arga rubriker. Många delar av svensk press har i denna konflikt visat sin djupa okunnighet och i sin iver att fortsätta sälja lösnummer eller prenumerationer inte stå upp för de värderingar som de själva anser sig följa. Jag blir inte upplyst av att läsa DN. Punkt.