Barnafödandet i Sverige 2022 är en värld av kvinnor för kvinnor. Det låter bra att männen är deltagande, men i praktiken är de åsidosatta, men förväntade att bistå och följa med i varje del av graviditeten. Det är inget så frustrerande och nedlåtande att vilja förstå både sin partner och processen som denne går igenom och vid nästan varje gång vid besök på mödravårdcentraler eller läkare bli behandlad som bihanget som tvunget ska vara med, men som aldrig riktigt kan förstå och den som mycket behöver förklaras för.

Det jag vill är att bli sedd, involverad och informerad. Jag har inga problem att processen riktar sig allra mest till “barnbäraren”, ett begrepp man nu använder för den som bär barnet, eftersom den är huvudpersonen, men det är viktigt att medföräldern blir uppmärksammad för den process denne går igenom. Att i mitt fall, bli pappa, är något jag velat sedan lång tid tillbaka och jag har medvetet haft förhållanden med mål att bilda familj. När jag nu är i det stadiet att äntligen få göra det har det inte gått på naturlig väg, utan vi har behövt hjälp via IVF under tre års tid. Under den processen har det varit medicinska spörsmål som till största delen handlat om min sambo, men jag har varit involverad längs hela vägen och därmed haft min egna process att hantera. På andra sidan har vi ideligen mött kvinnor både som läkare och som annan vårdpersonal, medan männen är antingen taxichaufförer eller koordinatorer. Expertisen utövas av kvinnor och administrationen görs av männen. Det betyder att om jag ska bli sedd och få min process förklarad är det från kvinnor som till större del ser min sambo som det huvudsakliga subjektet.

Jag har blivit kvinnosplainad under de senaste tre åren och känt mig som den juniora medarbetaren som ansträngt sig till mötet, men när det väl varit dags har jag blivit klappad på huvudet och lydigt informerad om vad jag borde vetat och tilltalad som det bihang jag varit. Jag har ställt frågor för att stilla min nyfikenhet och ibland fått goda medicinska svar, och ibland blivit sedd på med “mannen-från-mars”-blicken. Den del som var utomlands har jag kunnat hantera bättre eftersom det funnits medicinska mål och steg som varit nödvändiga att ta. Där har dessutom funnits språkförbistringar och kulturskillnader, men detta har gällt oss båda så det tar jag mindre allvarligt på. Kort summerat: Då har jag varit informerad och till viss del sedd. De verkliga problemen började i Sverige hos mödravården.

I Sverige är jag visserligen med på nästan alla steg i processen och det står alltid två stolar uppställda när vi antingen besöker barnmorskan, läkare eller specialistmödravård, men jag blir sällan tilltalad. När min sambo inte är i rummet uppstår det en konstig tystnad som är svår att bryta. kanske sker lite kallprat eller något om det logistiska eller filmer på Internet att se på för att utbilda sig, men inget om den känslomässiga processen jag genomgår. Jag förväntas vara stabil, lyhörd, rådgivande, handlingskraftig och i både appar och i samtal med barnmorskor har jag fått råden att “se till att väskan är packad”; “vet hur ni ska köra till förlossningen” och “ni har väl handlat allt?”. Det är säkert män som behöver få de frågorna för att vara mer engagerade, men det är inte jag utan jag behöver få veta att de känslorna jag upplever över mitt stora mål att bli pappa inte lämnas åt slumpen när väl barnet föds.

Endast av tre personer har jag känt mig sedd och involverad och två gånger var det som tolk snarare än att vårdpersonalen vände sig direkt till mig.Första gången var i Ryssland där jag klickade bättre med vår läkare än vad min partner gjorde. Den information som var tillägnad henne förmedlades via mig för att jag kunde vid det tillfället bättre förstå vad som sades. Andra gången var när vi skulle skriva förlossningsbrevet och barnmorska verkligen insisterade att både mina och min sambos behov skulle tillgodoses. Den tredje var när återigen jag hade information som underlättade beskrivningen av vården vi fått via IVF i Ryssland som behövdes för vårdpersonalen.

Detta är 2022 och vi är stolta att vara jämlika, men vi är inte jämsedda. Enligt min mening kan vi aldrig bli helt jämlika på allt vi gör, men vi kan bli jämsedda. Jag anser att mödravården i större drag behöver upprätta processer och tillvägagångssätt för partnern för att följa upp deras behov, istället för att bara se till den som bär barnet.