Det går inte en dag utan att jag försöker förstå vart dagen tog vägen. Jag somnar nästan alltid med en känsla att dagen varit ofullständig, att jag inte hunnit med det jag velat och alltid är jag helt slut för att inte kunna tänka efter. Och sen vaknar jag antingen självmant eller från min dotters uppvaknande och så fortsätter cykeln. Bara någon gång vill jag kunna vara före händelserna och känna att jag varit med om bra saker och kunnat påverka händelseförloppet själv.

Troligen är detta som alla småbarnsföräldrar beskriver, när de säger att de har ont om tid, men säkert vet jag såklart inte. Men det jag vet är att jag mer än tidigare är slutkörd i mitten av veckan, har sämre framförhållning och har sämre minne av vad som hänt tidigare. Jag har skaffat mig en hel del verktyg för att hjälpa mig men varje dag är det något jag förbisett eller inte varit involverad i som jag borde vilket ger mig en känsla av konstant vilsenhet eller otillräcklighet. Jag undrar om det är likadant för många småbarnsföräldrar? Jag skulle anta det och det beror på att ett helt nytt liv flyttat in och tar väldigt stor plats. Dessutom ställs förhållandet mer på sin spets när två parter som tidigare hade sig själva som främsta orosmoment nu tävlar i att ge sitt barn mest uppmärksamhet och omvårdnad för man vill ju inte vara den föräldern som försakade småbarnsåren med sitt barn.