Idag när jag tittar på Agenda slår det mig att få av partiledarna har en förmåga att nå ut till mig som åhörare. Det sammantagna intrycket jag får av debatten är att det viktigaste för deltagarna är att poängtera de ambitioner och initiativ som respektive parti vill genomföra, utan att sätta det i kontext, än att nå ut till mig som åhörare. Jag ställer mig frågan om det har att göra med partiledarnas utbildningsnivå jämfört med föregående partiledare eller om det är så att debattklimatet är annorlunda nu än för 10 år sedan. Gällande utbildningsnivån ser jag att piraja.se har sammanställt en översikt över partiledaranas utbildningar, vilket stärker tesen att partiledare ofta inte fullföljer en postgymnasial utbildning.

Hade partiledarna haft förmågan att nå ut med sitt budskap om de haft en postgymnasial utbildnig?

Troligen inte, för att genom historien har det funnits skickliga politiker som kunnat nå ut med sitt budkap till sina åhörare utan att ha haft utbildning på universitet, exempelvis Göran Perssons debatter med Carl Bildt. Ingen av dem hade en färdig utbildning från universitetet. Göran Hägglunds pikar och slagkraftiga inlägg kunde skaka om en debattmotståndare. Gudrun Schymans slutsatser kunde få den mest högerorienterade att vilka slå ett slag för den lilla människan. Så vad saknas för mig idag för att kunna förstå politikernas budskap? Jag har ändå följt svensk politik ganska kontinuerligt under en längre tid. Jag är inte politiker, men läser nyheterna dagligen så bör ha ganska god kunskap i de politiska tvärkasten. Jag har en universitetsutbildning som Civilingenjör vilket gett mig förmågan att analysera komplexa frågeställningar och kunna avfärda viss information som irrelevant i olika frågor. Jag kan frågor ur olika aspekter och således kan jag förstå olika politiska partiers supportergrupper, deras mål och vad de vill göra med samhället.

Retoriken måste ändras beroende på åhörarna

Men det som slår mig är att jag numer inte förstår vad de säger och jag tror många med mig. Informationen är dränkt i rabblandet av initiativ, åtgärder och sifferupprapanden som verkar inövade. Partiledarna verkar besatta av att kunna visa hur handlingskraftiga de är att de glömmer vilka frågor som är viktiga för deras parti. I varje fråga står partiledaren och rabblar upp åtgärder som ska göra saker bättre för någon, men de säger inte varför de gör det. Frågan blir: För vem talar partiledarna? För det är inte för den svenska röstlängden. Den svenska röstlängden är visserligen intresserade av de ämnen som diskuteras, men har helt andra förutsättningar, eftersom de inte är politiker och därmed inte tar del av den politiska jargongen på daglig basis.

Men det verkar inte partiledarna kapabla att förstå. De är fast i ett politiskt käbbel som inte gynnar åhörarna, i detta fall Sveriges befolkning. Det är samma tongångar som hörs oavsett om partiledarna talar i Riksdagen eller i Agenda, men åhörarna är inte desamma. Min tes är: För att kunna ändra retoriken måste de veta vad de talar om! De måste veta vad de långsiktiga målen och konsekvenserna är för att kunna förklara för sveriges röstlängd varför deras politik är bättre och hur det bättre når målen. Som kommentar skulle det vara intressant att ta del av debatt-förberedelser i respektive varje parti för att se vilka som är målgruppen för respektive parti.

Skulle man då kunnat nå ut till sveriges åhörare med en kurs i retorik? Kanske, men även det kräver en form av utbildning och endast en mycket duktig retoriker, antingen naturligt begåvad eller med en utbildning, kan ha den möjligheten. Ni förstår väl att efter Palme har det inte funnits speciellt många naturbegåvningar inom retorik på partiledarpositioner. Således är en utbildning en förutsättning för att lyckas nå ut till sveriges befolkning.

Eftrertanke är nödvändigare än utbildning

Min slutsats efter att ha sett Agenda; funderat på gamla debatter; ändrandes med syftet i detta kåseri, är att eftertanke om vilken är publiken inför debatten är viktigare än utbildning, men utbildning är definitivt önskvärd. Partiledarna kan inte ta för givet att Sveriges röstlängd förstår de enskilda initiativ som varje parti lägger fram, utan behöver arbeta fram en annat format över hur de ska nå fram till befolkningen, eller delar av den. För det värsta som kan hända är att Agendas partiledardebatter blir et forum för inbördes beundran helt avskuren från röstlängden. Konsekvensen blir att det är lättare att dra alla politiker över en kam och skylla på dem. Debattklimatet och betydelsen att kunna ställa politiker till svars är för viktigt för att förloras.