Att kunna konstatera att något inte stämmer, alltså att något inte är rätt utan faktiskt är fel, verkar bli alltmer problematiskt. Eftersom dagens samhälle alltmer tar avstånd från att kunna säga att något är fel, utan att man måste se saker ur olika perspektiv, blir det svårare att säga “Du har fel”.

Det som legat till grund för samhällens utveckling är att olika åsikter kunnat uttryckas. Åsikterna har framförts, vissa har vunnit mer gehör i olika tider medan andra har fallit mer eller mindre i glömska, detta för att de varit för revolutionära, inte passat eller helt enkelt varit för tidigt ute. Men genom hela världshistorien har folk sagt till varandra att de har fel utan risk för att bli kritiserade. Konsekvensen av att säga att någon annan har fel är dock att man själv måste stå för bevisningen varför den andra har fel. Men om den bevisningen ter sig självklar borde det inte vara konstigt för den slagne att konstatera att hen reviderar sin åsikt till något som tangerar den åsikten som bevisligen hade rätt.

Det är så klart omöjligt att helt sonika utbrista att någon har fel, utan att konkret påvisa varför den har fel och då kan ju bara den som utbrustit det ursäkta sig och säga att den gjorde fel. Alla har sina egna livserfarenheter och värderingar som präglat dem som individer och alla kan säga saker ur egna erfarenheter och ingen kan påstå att de har fel, men problematiken kommer när man uttalar sig om andra fenomen än sina egna utifrån sina livshändelser. Då spelar en massa parametrar in som inte kan relateras till en persons upplevelser utan måste inhämtas från externa källor. Kan man då säga att den som uttalar sina egna livserfarenheter har rätt eller kan man påpeka att denne har fel? Jag vill påstå det sista eftersom det inte kan vara rätt. Per definition kan inte en persons livserfarenheter fylla i parametrar för en händelse som har hänt någon annan och utgår från konkreta teorier eller samband.

Ta som exempel BLM-rörelsen som är som mest aktiv nu. Så klart att Black Lives Matter, men på vilket vis ges en svart person rätt att tolka slaveriet och rasera minnesmärken över slaveriet såsom statyer eller byggnader, baserat på sina livshändelser eller sina känslor som svart människa? Jag kan inte som jude hävda att jag vet hur det kändes i ett koncentrationsläger eller att belasta dagens tyska medborgare för vad deras förfäder/-mödrar gjorde för 70 år sen. Jag kommer ihåg Fawlty Towers och dess eminenta satir över den engelske hotellägaren som lyckas rasera sina kunders förtroende genom att ideligen anklaga dem för deras roll i andra världskriget trots att de inte haft något med det att göra. Vilket får oss som utomstående titta på scenen och asgarva på grund av det bisarra i anklagelserna. Däri ligger det komiska: att göra sig själv till tolkningsföreträdare baserat på egna erfarenheter och sen få publiken/de som observerar att se det komiska/galna i situationen. Basil Fawlty ses inte som någon som kan tala för engelsmän eftersom han inte kan abstrahera sina erfarenheter till att gälla generellt. Han är den komiska figuren på grund av att konsekvent konstatera att han har rätt. Skulle han inse att han har fel faller det komiska.

Det går att säga att någon har fel. Det måste gå för att om det inte går det hamnar vi i en liknande scen som Basil Fawlty där varje individs åsikt måste förstås ur den bakgrund den kommer ifrån och då går det inte att någonsin förklara händelser utifrån teorier eller principer eftersom de är kullkastade till förmån för det egna narrativet. Helt plötsligt kan man inte argumentera utifrån befästa ideologier därför att de tolkas olika utifrån varje individs perspektiv. Det finns ingen möjlighet att komma framåt när alla har rätt. Något är fel.